Polcirkeln över Thule ©Mona-Lena Jangekull

För tusentals år sedan låg det ett paradis kallat Thule i Sverige. Det skapades av stammodern Svea och hennes Thulinnor då gudar och gudinnor kom till Jorden för att slåss om herraväldet. En gud skrev sitt namn med stora bokstäver och delade människans hjärta i två delar. Paradisen försvann. Thule gick under i is, Atlantis och Lemurien i havsvatten, Eden i ökensand och Paititi i tropisk grönska. Thules smältvatten är idag sjön Vättern där Moder Svea lät gömma sina sanningar i en polcirkel ovanför sjön och en av lärorna handlar om tvillingsjälar. En tvillingsjäl är en människas andra hälft, hennes enda och stora kärlek. Profetiorna talar om att tvillingsjälar kommer återförenas i vattenbärerskans tidsålder. Det är en väg som är ytterst farlig att gå. Maktens boning vill inte höra talas om en sådan framtid för de som älskar varandra går inte att kontrollera eller skrämma därför är det lika bra att tillintetgöra dem. Men så hittade Elina Silverblad polcirkeln.

Ur Thules gamla skriftsamling angående åtskilda tvillingsjälar efter den mörka syndafloden: Sju Thulinnor formade varsin snöboll av perfekt kramsnö. De delade varje snöboll i mitten och lade en silverplatta på ena sidan för att sedan återsluta snöbollen och frysa den till is. Silverplattorna innehöll budorden.

Begynnelsen.

Evigheten är ett oändligt medvetande kallat Kärlek. Ur detta medvetande skapades gnistor av ljus som frambringade ett multiversum. Det består av oräkneliga parallella universum vilka är hem för varelser, väsen och intelligenser som alla givits en fri vilja. Människan bor i Vintergatan, en spiralformad galax med 200 miljarder stjärnor, av vilken  dagstjärnan Solen är en. Människans planet heter Jorden.

För mycket länge sedan existerade Kärlek på Jorden. Människans ande bestod av två själar som levde samman i en enda själ, full av färger och visdom men Kärlek blev nästan utplånad av en gigantisk explosion orsakad av varelser från stjärnkonstellationen Draken som anlände till Vintergatan och Jorden för 210 000 år sedan. De kallade sig gudar och gudinnor. De tog kontroll över Vintergatan och Jorden genom att ta över lager av dimensioner och åstadkom myter och sagor för att människan skulle dyrka dem. Ett fåtal platser, så kallade paradis eller lycksaliga öar, lyckades hålla kvar en glimt av medvetandet Kärlek. De hette Thule, Eden, Atlantis, Lemurien och Paititi.

Gudarna och gudinnorna från Draken döpte om varenda planet i solsystemet efter sig själva och kämpade om vem som skulle sitta i den gyllene tronstolen och människan, som började tappa kontakten med paradisen, vördade Drakens varelser med mångfald och beundran. Gudarna och gudinnorna fortsatte att omskapa Jorden i eoner av tid tills en dag en av gudarna ville ta över all makt. Det var en gud från Ormbäraren som lät en mörk syndaflod skölja över Jorden på grund av människans ondska och oförmåga att följa lagen. Han delade människans hjärtan i två delar, förnekade gudinna och stavade sitt namn med stor bokstav i tron att det var det enda sättet att rädda Jorden. Återigen skakades Jorden i sina grundvalar. Paradisen gick under och gudarna och gudinnorna försvann. Thule försvann i is i Norden, Eden gick förlorad i ökensand i Egypten, Atlantis hela ö sjönk i Atlanten, Lemurien gick mot botten i Stilla Havet och Paititi täcktes över av grönska i Amazonas regnskog.

Kunskapen om tvillingsjälarnas ursprung utplånades och den skulle ha varit för evigt förlorad om inte Thulinnor från Thule lyckades gömma den i en polcirkel. Den placerades över Vättern i en annan dimension full av komplexa mönster och irrgångar för att dölja sanningen. Jordens mörker gjorde dock att förtvivlade Thulinnor fick gå långt in i polcirkeln för att skydda sig. På vissa hemliga platser lät Thulinnorna frysa statyer av is med sina svårtydbara budskap i. Sedan flydde de långt in i osynlighetens isande värld bedrövade för att medvetandet Kärlek var utplånat på Jorden.

Inom den astronomiska och astrologiska världen dominerar namnen efter gudarna och gudinnorna. En del av nutidens kvinnor och män har fötts med minnen från medvetandet Kärlek men de måste börja finna varandra. En del av nutidens kvinnor bär med sig minnen och kunskap från Thule men de måste börja minnas hur man tar sig till polcirkeln.

Prolog.

Gud skapade en syndaflod och Kärlek var borta. Efter den fasansfulla explosionen fanns Kärlek inte mer. En orm hade tagit sig in i paradisen och renheten och oskulden i människornas sinne försvann. Förskräckta Thulinnor av Thules högsta rang ställde en sista fråga till Moder Svea: ”Är det för evigt?”

I tallriksisen som klarat ödeläggelsen såg drottningen framtiden. Jordmänniskan skulle drabbas av vansinne och börja hylla den Ende så istället för en gudomlig mångfald kom himmelskt enfald att styra, av två kunde bara en ha rätt, bland tusen folkslag fick bara ett vara utvalt och av många sanningar gällde bara en enda. Och den Ende, Gud själv, skulle tala om vilken den var. Thulinnorna bleknade av denna dårskap som tillhörde framtiden. Fanns det ingen som skulle bära facklan, ingen vars gloria lyste med tolv stjärnor? Istallriken flimrade genom tiotusentals år och då och då syntes en bild på en ung jungfru med blå mantel som stod på ormen för att visa att hon besegrat den men det var också allt. Moder Svea beordrade sina närmaste Thulinnor att samla ihop deras dyrbaraste visdom och ge sig av, hon skapade polcirkeln över Thule och de skingrades för vinden, flydde ut över cirkeln och gömde sin heligaste kunskap i isblock, snö och berg vaktade av Polstjärnan själv. Sedan drog sig Kärlek undan och mörker föll över Jorden.

Kapitel ett

11 december Natt

Isen

Hon förstod att hon skulle dö. Isen, inte snön, höll sakta på att frysa henne till döds, skapa iskristaller i blodet så hjärtat stelnade i en vacker rödskimrande sfär och forma huden blåsvart som natthimlen själv. Hon låg på kärnisen av en nästan bottenlös sjö, som en del kallade insjö och andra rena ishavet beroende på hur irriterad man var på nordanvinden, i Svea Rike i det mörkaste Småland. Det var årets sista månad tolv dagar innan vintersoltillståndet då stjärnan Solen befann sig längst bort i sin resa runt ekliptikan där den skulle vända för att bringa mer ljus till norden och kvicksilvret visade trettiofem minusgrader.

Hon kunde förnimma hur hon andades och hade en aning känsel i vänster arm. Blicken föll på släden hon mödosamt dragit efter sig, i en plastpåse låg smörgåsar, isbelagda och torra tillsammans med buckliga platsflaskor med halvfruset vatten och i en mindre svart ryggsäck låg en liten trälåda i björk, den innehöll ett vikt papper som var en kopia av ett original vars himmelska ursprung var en dold hemlighet, det var stulet. Bredvid låg ett enkelt kuvert med tiotusen kronor, en betalning för en tjänst hon knappt utfört och över den märkliga samlingen låg en död hund, en Siberian Husky, vars tjocka päls nu höll på att försvinna i snöfallet.

Det hade börjat snöa och hon såg knappt något omkring sig. En urgammal instinkt av att vilja dra sig undan för att dö kom över henne för hon ville inte dö ute på öppna isen utan somna in i en snödriva, under en isformation eller vad som helst för att lämna livet som hon kommit, i en fosterställning men isen utmanade henne som ödets vägskäl där man bestämmer sig för att leva eller dö och under några förvirrade ögonblick visste hon inte om isen var varm eller kall.

Många människor tror att Drakarnas Hades är den mörka underjorden och de förtappade själarnas hem men så är inte fallet, Hades var inte alls först på den egendomliga plats i Drakarna historia, det var Hel. Den allvetande mäktiga Hel lever i sitt isrike vackrare än någon annan underjordisk plats på Jorden, hennes salar lyser av is och glänser som silver, de andas frost och snökristaller och ger dem som har turen att komma dit en känsla av att vara i himmelen. Naturligtvis är det många som genom århundradena gjort anspråk på himmelen och ansett att deras väg är den enda som leder dit. De kristna herrarna beslöt att ta bort Hels makt, döpa om henne till helvetet och använda hennes nya namn till att skrämma slag på sina församlingsbor, en metod som varit synnerligen lyckad. Hels altare och bänkar är gjorda av gammal is där en sargad trött själ får lägga sig och ta emot den högsta formen av healing för att sedan gå över till andra sidan eller återvända till jordelivet.

Den öppna isen gav henne inget skydd, hon kom på fötter och stapplade framåt med snön i ansiktet och tankar lika blanka som isen. Allt var en enda kyla och tomhet. När ena skidan stötte emot en sten räddades hon av stavarna från att falla omkull, små isbitar hängde från ögonbryn och ögonfransar men hon kunde ana en skepnad av skugga som urskiljde sig bland snöflingor och mörker. Hon hade gått raka vägen in i södra spetsen av Visingsö efter en vansinnighets färd över den livsfarliga isen i midvinternattens kyla och funnit land på sjöns största ö. Hon kröp och kanade fram över isiga gråstenar släpande på sin dyrbara last som av ett mirakel låg kvar när hon till sist ramlade ihop av utmattning vid en verandatrappa till en fiskarstuga. Smålänningar av den gamla sorten gömmer sina husnycklar på verandan. Snön hade blåst till drivor men efter lite trevande hörde hon hur en blomkruka på fat klirrade till. Tålmodigt förde hon sina bortdomnade händer runt krukan och fick upp en svart nyckeln, hon tyckte fingrarna gick av som istappar som bryts av lekande barn när hon låste upp dörren.

Fiskaren som ägde stugan var en enstöring med lustiga vanor, han gjorde i ordning tidningspapper och ved i den öppna hällen innan han gav sig av och lät en tändsticka sticka ut genom asken i en tändstickshållare av järn bara för att det skulle se perfekt ut när han kom tillbaka. Hon strök med tändstickan över plånet och en tveksam låga lyste, papperet var fuktigt och kallt men det tog sig lite i kanten. En kladdig plastflaska vid den vita spiskanten drog till sig hennes uppmärksamhet och utan att veta innehållet petade hon upp plastlocket och sprutade vätskan över halva hällen. Ett väsande ljud kastade henne baklänges när elden fick tag på bensinen och gav en sällsam upplevelse efter all frusen stillhet. Hur hon fick in släden med hunden visste hon inte men så var dörren stängd och levande och döda ting befann sig inomhus. Veden smällde och knäppte och det dånade i skorstenen, hon lade på så mycket ved hon vågade, fuktade den med bensin och bad en bön att inte hela huset skulle brinna ner. Hon höll sina sargade händer mot värmen och visste att det skulle göra fruktansvärt ont om de tinade men hon ville dö omgiven av värme.

Stugan bestod av ett enda rum, en säng i hörnet, ett matbord vid fönstret, en vedspis bredvid med ett skåp och så den öppna spisen. Fiskarens vanor sträckte sig till vedspisen, papper och ved låg färdigt och med bensinens hjälp tog de fart. En aluminiumkastrull stod på den svarta ytan, hon fick upp en vattenflaska ur ryggsäcken och hällde i det vatten som ännu inte hade frusit, för ett ögonblick blev hon orolig att någon kanske skulle dyka upp innan hon var död men så insåg hon att den vita rimfrosten överallt visade att ingen varit där på månader. Hon satt håglöst på golvet och hörde vattnet koka upp.

”Var är du?” sade hon men som vanligt fanns inget svar.

Hon sörplade vattnet direkt ur kastrullen, oändligt försiktigt med läppar som spruckit sönder av kylan, små klunkar rann ner i hennes kropp, hon kunde känna vattnets väg ner mot iskall hud och ett domnad inre. Elden och vattnet hade gett henne förnimmelser av livets goda och med det släpade hon sig ner i sängen. Ensamheten vilade i henne och i hjärtat fanns en sista sorgsen känsla över att behöva dö ihjälfrusen och jagad två veckor innan julafton. Hon slöt ögonen och kände mörkret komma. Var är ljuset, tänkte hon, och sen försvann allt.

10 december Sen eftermiddag

Evasystrarnas kloster Vadstena

En vinflaska togs fram ur ett sakralt skåp, det var ett mästerverk av trä, glasdörrar och belysning och användes till förvaring av heliga ting för ceremonier. Den vassa spetsen på en korkskruv slet upp den stela plasten runt flaskan, skruvades ner i korken som sedan åkte upp med ett dovt ljud men det förnämliga vinet hann inte lufta sig eller andas utan hälldes upp med ett ovärdigt hastigt kluckande. Inte heller hann det dansa runt i det dyrbara kristallglaset förrän den noble biskopen Stefan Strömberg drack ur det som om det vore svart vinbärssaft. Hans gäst, den berömde pastorn Natanael Eriksson från den världsomfattande förmögna missionsrörelsen Herrens utfästelse folkets frälsning, bevärdigade inte den olycklige biskopen med enda blick. Istället tog han upp ett silveretui med turkiska cigarretter så starka att de borde klassas som en drog. Han höll elegant i cigarretten och betraktade tankfullt röken som slingrade sig upp mot taket i gästgården.

Abbedissan Sigrid Emanuelsson iakttog avmätt de båda männen. Inte med en min visade hon vad hon kände men de som kunnat höra hennes tankar hade fått klart för sig att hon ångerfullt ansåg att hade hon fått sköta det ömtåliga ärendet själv så hade utgången blivit en annan.

”Vad ska vi ta oss till?” frågade biskopen.

”Min bäste broder”, svarade pastorn, ”vi ska fortsätta tills vi får svaret. Det rätta svaret.”

”Är ni säker på att det finns ett sådant svar? Okristliga ting är sällan rättfärdiga.”

”Förvisso. Men eftersom tinget dykt upp i er egen kyrka, bästa broder, så är det nog bäst att ta reda på dess betydelse. Det håller ni väl med om? Annars kan ni framstå som likgiltig och okunnig.”

Båda männen betedde sig som om de hörde hemma i det anrika klostret vilket ingen av dem gjorde, det var ett kloster för kvinnor. Trots att den uråldriga stenbyggnaden, som bredde ut sig vid Vätterns strand där sandbankarna stupade rakt ner i vattnet mot gamla gråstensklippor, tillhörde staten och följaktligen kyrkans tro och mening, fanns det element inne i klostret som borde ha ansetts diskutabla och oroande om man skulle ha följt de rättrognas tolkning av kristendomen. Men klostret hade alltid varit stängt och otillgängligt och tagit emot så få besökare att många av deras skatter förblivit okända. Klostret hade tusentals rum, varav hälften låg under marknivå bland gångar och korridorer.

I skriftsalarna med höga rundade fönster fanns målningar från 900-talet. En målning som täckte hela långväggen i en sal var ett detaljerat konstverk föreställande Frida den älskade. Hon stod i ett tempelrum, som vid första anblicken liknande en spegelsal men som var gjord av is, framför ett praktfullt altare av silver klädd i en tung vävd vit ullklänning broderad med små kristallstenar. Bakom henne på ett skimrande golv stod kvinnor i blå klänningar i djup meditation. På väggarna runt om brann facklor i glasbehållare och ljuslågor reflekterade sig i isen. Altaret hade inget kors, ingen Kristus eller Jungfru Maria staty eller någon annan andlig symbol utan ovanför hängde en Måne gjord av rosa pärlemor, sjuttiotvå centimeter i diametern. Bara de invigda fick besöka salen. Abbedissan tänkte som hastigast på Månen och hennes starka önskan att beskydda klostret från inkräktare gjorde henne bestämd. Hon behövde inget vin eller tobak, hon brann inombords och elden fick henne att känna sig upplyst.

”Mina herrar”, sade hon och reste sig med en blick på det vita papperet som låg på ett bord. ”Vi kanske ska fortsätta.”

En obehaglig timme hade förflutit och tre, enligt kristendomen, tvivelaktiga personer hade vistats i besöksrummet i gästgården utan att någon kunde skänka klarhet åt situationen. Besökarna hade i hemlighet inbjudits för att ingen av de officiella kanalerna kunnat tolka gåtan. Teologin representerades av biskopen och pastorn och litteraturen av en bibliotekarie från det kungliga slottets bibliotek. Pastor Natanael Eriksson var den enda, förmodligen genom studier ingen anade att han höll på med, som begrep allvaret i situationen. Biskopen och bibliotekarien kunde inte se att denna angelägenhet hade någon som helst betydelse och bibliotekarien hade gått så långt att han rakt ut sade att han inte var intresserad och därmed tackade för sig och gick. Det var bara tack vare Natanael Erikssons beslutsamhet som gjorde att de gick vidare och bjöd in vad som i allmän mening kallades new age folk. Först hade en man, som kallade sig klärvoajant medium, fått slå sig ner vid bordet och studera ett papper med sju olika ord, han begrep ingenting men däremot såg han själar från andra sidan gå omkring så han började beskriva dem och lämna meddelanden som ingen ville höra.

”Jag kan se er morfar”, sade han till den förbluffade biskopen Strömberg. ”Han undrar vad som hände med hans bondgård? Ni sålde den efter hans död, eller hur? Rejäla pengar. Det är väl tack vare dem ni är biskop!”

”Och ni”, fortsatte han till pastor Erikssons förtret, ”missionspredikant eller hur? Ni har en moster Margareta bakom er, hon dog förra året men hon hälsar att hon fortfarande har ögonen på er. När hon levde gillade hon inte att ni vältrade er i pengar.”

Biskopen ingrep skärrat, gav mediet tiotusen kronor och slängde ut honom innan han hann fortsätta. Den andra personen var en kvinna med två diplom i numerologi som tittade på orden men fann inga siffror som hon kunde tyda i sammanhanget. Fem minuter senare stod hon på gatan innan hon hunnit få ner plånboken i väskan. Den tredje personen var ytterligare en kvinna. En trollpacka tänkte abbedissan matt när hon såg den äldre omfångsrika kvinnan i lila och svarta kläder slå sig ner. Kvinnan suckade och mumlade som för att koncentrera sig och innan någon hann stoppa henne tog hon fram en sliten Tarotlek, kuperade och lade ett kort på bordet, nummer fyra i bägarsviten.

”Hm!” sade hon och himlade med ögonen. ”Vad har vi här? Varningens bägare är på väg in för den som inte vill se. Vem kan det vara av er tre, tro?”

Av de kristna personerna i rummet var det bara en som kände igen kortet. Kvinnan tog ett kort till och dödens lieman visade sig på sin vita häst.

”Den mörke är efter er. Han jagar er med sin klinga. Stålet kommer få blodet att flyta. Det är allt jag har att säga. Resten har jag har inget med att göra. Bara en esoterisk bevandrad astrolog kan svara på era frågor och förklara färgerna. Förmodligen en kvinna.”

Därefter reste hon sig och sade på äkta småländskt maner:

”Kan jag få mina pengar?”

Det fick hon och visades ut, därefter tog de andra en paus, var och en utmattade på sitt vis, innan den sista besökaren släpptes in.

Abbedissan satt orörlig på sin stol och märkte knappt biskopens intrång i det heliga skåpet, hon bad att den sista personen inte heller skulle finna något svar för hon ville inte på några villkor avslöja klostrets hemligheter. Hon bad att arket, det spröda originalet, skulle förpassas tillbaka till den plats där hon en gång gömt det, i en hemlig marmornisch i biblioteket bakom en bokhylla som nu rasat ihop. Den olycksaliga händelsen, som kunde ha stannat inom klostrets väggar, blev offentlig på grund av att en nunna som suttit och skrivit strax intill fick damm i ögonen när hon tog upp arket och måste uppsöka sjukhus. Sjukhuspersonalen fick av den ovanliga patienten veta att ett gammalt dokument hittats men hur de orden nådde allmänheten var det ingen som visste. Det blev nästan kaos och klostret betraktades som ett gåtfullt skepp som seglat fram genom dimman fullt med guld, en liknelse som verkligen inte tilltalade kyrkan. Den omplåstrade nunnan fick sig en ordentlig tillrättavisning av abbedissan några dagar senare som förfärat fått telefonsamtal på kontorets gamla svarta telefon av totala främlingar som ansåg att de hade rätt att undersöka det hela.

”Är du medveten om vad du ställt till med?” röt abbedissan till den olyckliga nunnan. ”Du pladdrar som en papegoja utan vett och reson. Hur ska vi ta oss ur detta?”

”Värderade moder”, snyftade nunnan. ”Skammen är min. Låt mig göra botgöring. Låt mig tjäna mästarinnan och lära mig ödmjukhet.”

Abbedissan såg på henne.

”Ja, det ska du få. Jag ålägger dig ett tysthetslöfte på fyra månader. Du får inte tilltala någon. Under tiden får du arbeta i köket och diska. Du ska gå runt tempelgården en gång varje dag. Seså!”

Nunnan reste sig och flydde. Den uppjagade abbedissan lade arket i en liten ask av körsbärsträd och gömde det i en skrivbordslåda. 

Abbedissan vägrade bestämt att ge ut originalet till allmänheten eller ens uttala sig, två kopior kunde hon gå med på att göra men både de och den äkta varan stannade i klostret. Klostret hade stor makt, inte minst för att det var en förmögen Orden med gamla testamenterade pengar från välbärgade kvinnor, därför bråkade inte gärna vare sig stat eller kyrka med dem. De tunga dörrarna i klostermuren hölls som vanligt stängda, ingen visade sig och när journalisterna stått åtskilliga timmar i den obarmhärtiga kylan tröttnade de slut och gav upp. Vad som skedde nu var det få personer som kände till.

Abbedissan Sigrid Emanuelsson reste sig och föreslog åter en fortsättning. Ärkebiskopen stramade upp sig, ställde undan vinet och glaset och placerade sig vid fönstret, pastorn släckte cigarretten och satte sig vid bordet. Abbedissan öppnade dörren. En ung kvinna visades in, hennes isblå ögon svepte över rummet och föll på abbedissan som åter satt sig ner, kvinnan lade handen på sitt bröst och bugade sig ödmjukt för nunnan.

”Var hälsad stora moder.”

Abbedissan böjde lätt på huvudet och mumlade en hälsning. Kvinnan gav de båda männen en blick och satte sig, efter bara tjugo sekunder i rummet hade hon tagit in hela atmosfären och scenen. En novis hade innan förklarat ärendet och hon visste att hon anlitats för att tolka några gamla ord på ett ark som hittats i klostret. Hon tittade på papperet, en kopia tagen i en vanlig kopieringsmaskin. En suddig rubrik syntes: ”Ur Thules skriftsamling angående delning av själar.” Under rubriken följde två enkla rader av sju ord: ”Stjärnvita. Pärlrosa. Havsgröna. Kristallblåa. Guldgula. Pärlemorvita. Snäckskalsrosa.” I det ögonblicket förvandlades hennes liv och hon visste att hon måste lämna huset omedelbart.

Pastorn iakttog kvinnan och abbedissan iakttog pastorn. Hon tänkte att det är märkligt hur de frikyrkliga lyckas dra till sig de mest karismatiska männen i världen. Denna man förmodligen var en av de mest intelligenta män hon stött på men hon visste inte om hon skulle beundra honom eller anse honom livsfarlig. Pastorn gjorde en liten antydan till rörelse, nästan omärklig, och släppte inte den unga kvinnan med blicken en sekund, han visste hon sett något trots att hon inte rört sig eller knappt andats.

”Nå”, sade han på perfekt rikssvenska med sin celebra röst, känd för att driva upp en hypnotisk stämning under sina gudstjänster som direktsändes i tv varje söndagsförmiddag. ”Fröken Elina Silverblad, vad kan ni berätta för oss?”

Elina lade upp ena handen på bordet för att avleda uppmärksamheten från sitt ansikte, hon hade sett med en gång att sändebudet från Dalarna inte skulle låta sig föras bakom ljuset och att knappast inget eller ingen kunde lura honom. Han kallade sig en ödmjuk budbärare från Dalarnas skogar där Albin Asp, Herrens utfästelse folkets frälsnings absoluta överhet, höll till eller gömde sig som en del påstod, och det var han som skrev texterna som framfördes varje vecka. Trots en ålderdomlig snudd på antik syn på kvinnor, äktenskap och Gud själv drog rörelsen till sig enorma människomassor som hänförda svettades i trans när de hörde vad som predikades och efteråt villigt och glatt skänkte pengar till redan välfyllda skattkistor.

Elina sade så osäkert hon förmådde:

”Det är sju planeter i vårt solsystem döpta efter sanningen om Kärlek. Men de används inte i den traditionella astronomin och astrologins värld.”

Pastorn log ett bländande leende.

”Kära ni”, sade han till biskopens oerhörda förvåning, ”det vet vi redan.”

Kvinnan teg. Pastorn reste sig och drog sin stol närmare henne, han insåg att hon genomskådat honom och blev nästan full i skratt, det var ovanligt, nå, han hade inget annat val än att gå rakt på sak.

”Varför just de färgerna? Och vad har de med tvillingsjälar att göra?”

Elina kände hjärtat nästan stanna. Ingen människa av manligt kön borde känna till detta. Det var en hemlighet endast bevarad av sällsynta kvinnor, och hon själv, en modern kvinna, hade aldrig förut hört talas om att någon levande människa visste hela sanningen. Hon kände bara till vissa delar. Hon försökte slingra sig ur situationen med att berätta så lite som möjligt.

”Det talas det om att det finns sju budord inristade i silverplattor gömda i snöbollar av is. De visar hur man hittar sin tvillingsjäl. Var isbollarna finns idag vet ingen. Det ryktas om att en okänd jordisk kvinna på medeltiden tillverkade kopior av silverplattorna som hon gömde. Hon påstod att hon hörde röster inom sig som gav henne budorden. Det avslöjades aldrig var kopiorna fanns. Kvinnan bara lämnade efter sig två ark med sju ord nerskrivna.”

Pastorn såg på henne med hela sin patriarkaliska auktoritet och årtionden med makt bakom sig, han förstod att hon visste allt han ville veta och kanske beklagade han inom sig tidens gång och att de inte längre var myndiga att använda eld, sylvassa knivblad och glödande tänger till att pressa fram ett erkännande från en kvinna. Men rädsla urholkar själen, så varför inte spela på den?

”Två ark säger ni. Klostret har ett, jag undrar just vem som har det andra originalet? Det kan vara farofyllt att inte tala sanning min bästa fröken. Straffet för syndare som använder lögner är fasansfullt. Det finns en särskilt plats i gehennat för dem. Eldar förtär dem i evighet och pinan är outhärdlig. Så lyder Herrens ord.”

”Nåväl, jag tror att jag kanske kommer ihåg lite till.”

”Så utmärkt!”

”Jag vet inte vem som har det andra originalet”, ljög hon vidare, ”men jag vet att alla planeter styrs av en färg. Och färgerna på papperet här styr dessutom sju olika delar på kroppen. Enligt en gammal tro sitter tvillingsjälars själar ihop.”

”Färger? Som färger i kyrkfönster? Eller färger i religiösa högtidsdräkter?” Pastorn tänkte på purpurfärgade skrudar, rubinröda ringar, svarta kåpor, vita mantlar och färgsprakande altare.

Elina nickade och djup förtvivlan sköljde över henne som det alltid gör när människor tvingas berätta något de inte vill. Hon såg sig omkring och mötte abbedissans blick. Nunnan var mycket upprörd, hon tänkte med fasa på vad hon hade i klostrets källare, och kände stort medlidande med den unga kvinnan som försökte bevara det heliga, hon gav henne en kärleksfull blick och vidrörde sitt kors. Elina såg att korset var utformat för framtiden och fick tillbaka sin styrka. Pastorn satt överlägset belåten och pressade Elina efter mer svar.”Och budorden”, började han, ”hur låter de?”

Den unga kvinnan såg på honom och som ett vingslag förändrades hon och hela atmosfären i rummet. En mättad tystnad lade sig som tunn dimma över dem, det elektriska ljuset blev dunkelt och det enda stearinljus som brann på bordet lyste så stilla att det verkade onormalt, en värme började stråla ut från kvinnan och den nådde ända fram till abbedissan som knäppte händerna. Pastorn drog efter andan. Elina skimrade som av något egendomligt ljus, hennes ögon bländade honom och hennes hår lyste som månljus. Natanael Eriksson kände kallsvetten bryta fram och han tyckte sig se rakt in i en jungfrus ansikte. En himmelsk moder såg på honom och hans hjärta låg i en vågskål för att vägas mot sanningens fjäder och för första gången i sitt liv kände han verkligt tvivel. Var han en rättrogen man?

Och så bröts det. Rummet blev som förut och allt gick så fort att det hela verkade varit en förvillelse. För första gången visade ärkebiskopen sans och måtta, med myndig röst beordrade han ytterligare en paus och en nypa frisk luft. De kristna tog sig ut på den isiga gången där småsten låg strödda som svarta pärlor. De stod i kylan och försökte kvickna till. Elina stod obekväm intill dem. Ärkebiskopen ignorerade henne och tog till orda.

”Vi slutar här. Vi släpper allt. Vissa saker är inte för människan att upptäcka.”

Innan någon hann svara hörde de ett upphetsat babbel och såg det klärvoajanta mediet komma emot dem.

”Jag måste få be om mer uppmärksamhet. Jag måste få tillägga något!”

Olustiga stirrade de på honom och ryste, först av hans gestalt och sedan av en vind som blåste upp inne på klostergården. Mediet snubblade emot dem så hastigt att Elina fick ta ett steg åt sidan. Vinden blåste upp yrsnö och kanske var det en förvarning för det hördes något annat, en vind i vinden och ett susande som kom från höjden och skogen ovanför dem. En svart skugga for fram och nådde sitt mål. Det hördes en smäll och en tjugo centimeter lång pil borrade sig in i mediets hals, han sjönk ihop mitt i en mening just på den plats där Elina stått tio sekunder innan, hon såg hans blod bubblande flyta ut och sugas upp av den vita snön som färgades röd. Den makabra svarta pilen stack upp som symbol från det som de kristna kallar helvetet.

The Polar Circle over Thule ©Mona-Lena Jangekull

Thousands of years ago there was a paradise called Thule in Sweden. It was created by her tribal mother Svea and her Thulinnas when gods and goddesses came to Earth to fight for dominion. A god wrote his name in capital letters and divided the heart of man into two parts. Paradise disappeared. Thule perished in ice, Atlantis and Lemurien in seawater, Eden in desert sand and Paititi in tropical greenery. Thule’s melt water is today lake Vättern where Mother Svea had her truths hidden in an Polar Circle above the lake and one of the teachings is about twin souls. A twin soul is a man’s other half, his only and great love. The prophecies tell us that twin souls will be reunited in the age of the water bearer. This is a path that is extremely dangerous to follow. The abode of power does not want to hear about such a future because those who love each other cannot be controlled or frightened, therefore it is just as well to destroy them. But then Elina Silverblad found the Polar Circle.”

From Thule’s old collection of writings on separated twin souls after the dark flood: Seven Thulinnas each shaped a snowball out of perfect wet snow. They split each snowball in the middle and placed a silver plate on one side and then reconnected the snowball and frozen it to ice. The silver plates contained the commandments.

Beginning.

Eternity is an infinite consciousness called Love. Out of this consciousness were created sparks of light that produced a multiverse. It consists of countless parallel universes that are home to beings, existences, and intelligences all given free will. Humans live in the Milky Way, a spiral galaxy with 200 billion stars, of which the day star the Sun is one. The human planet is called Earth.

A long time ago, Love existed on earth. The human spirit consisted of two souls living together in a single soul, full of colors and wisdom, but Love was almost wiped out by a gigantic explosion caused by beings from the constellation Dragon arriving on the Milky Way and Earth 210,000 years ago. They called themselves gods and goddesses. They took control of the Milky Way and Earth by taking over layers of dimensions and creating myths and fairy tales for man to worship them. A few places, so-called paradises or blissful islands, managed to hold on to a glimpse of consciousness of Love. Their names were Thule, Eden, Atlantis, Lemurien and Paititi.

The gods and goddesses of the Dragon renamed every planet in the solar system after themselves and fought over who should sit in the golden throne chair and man, who began to lose touch with paradise, revered the Dragon’s creatures with diversity and admiration. The gods and goddesses continued to re-create the Earth for eons of time until one day one of the gods wanted to take over all power. It was a god of the Serpent Bearer who let a dark deluge wash over the Earth because of man’s evil and inability to follow the law. He divided man’s hearts into two, denied the goddess, and spelled his name with capital letters in the belief that it was the only way to save the Earth. Once again, the Earth was shaken to its foundations. The paradise perished and the gods and goddesses disappeared. Thule disappeared into ice in the North, Eden was lost in desert sand in Egypt, Atlantis’ entire island sank into the Atlantic Ocean, Lemurien went to the bottom of the Pacific Ocean and Paititi was covered in greenery in the Amazon rainforest.

The knowledge of the origins of the twin souls was wiped out and it would have been forever lost if Thulinnas from Thule did not manage to hide it in a Polar Circle. It was placed over Lake Vättern in another dimension full of complex patterns and wanderings to hide the truth. However, the darkness of the Earth meant that desperate Thulinnas had to go far into the Polar Circle to protect themselves. In some secret places, the Thulinnas hide statues of ice frozen with their hard-to-read messages in them. Then they fled far into the icy world of invisibility, saddened that the consciousness of Love was wiped out on Earth.

In the astronomical and astrological world, the names of the gods and goddesses still dominate. Some of today’s women and men have been born with memories of the consciousness of Love but they must begin to find each other. Some of today’s women carry memories and knowledge from Thule, but they need to start remembering how to get to the Polar Circle.

Prologue.
God created a flood and Love was gone. After the horrific explosion, Love was no more. A serpent had entered the paradise and the purity and innocence of the human mind disappeared. Horrified Thulinnas of Thule’s highest rank asked Mother Svea one last question: “Is it forever?”
In the plate ice that passed the devastation, the Queen saw the future. The earth man would suffer from insanity and begin to pay homage to the One, so instead of a divine diversity, heavenly silliness came to rule, out of two only one could be right, among a thousand peoples only one was chosen, and of many truths only one was chosen. And the only one, God Himself, would tell you who it was. The Thulinnas faded from this folly that belonged to the future. Was there no one to carry the torch, no one whose halo shone with twelve stars? The ice crystal flickered through tens of thousands of years and every now and then there was a picture of a young virgin with a blue robe standing on the serpent to show that she had defeated it, but that was also all. Mother Svea ordered her nearest Thulinna to gather together their most precious wisdom and leave, she created the Polar Circle over Thule and they were scattered to the wind, fled out over the circle and hid their holiest knowledge in blocks of ice, snow and mountains guarded by the Polar Star herself. Then Love withdrew and darkness fell upon the earth.

Chapter one
December 11 Night
Ice

She knew she was going to die. The ice, not the snow, was slowly freezing her to death, creating ice crystals in her blood so her heart solidified in a beautiful red-shimmering sphere and shaping the skin blue-black like the night sky itself. She lay on the core ice of an almost bottomless lake, which some called lake and other clean arctic oceans depending on how irritated you were on the north wind, in Svea kingdom in the darkest Småland. It was the last month of the year twelve days before the winter solstice when the star Sun was at the far end of its journey around the ecliptic where it would turn to bring more light to the north and the temperature showed thirty-five degrees below zero.

She could sense how she was breathing and had a slight sensation in her left arm. Her eyes fell on the sled she laboriously dragged behind, in a plastic bag lay sandwiches, ice-coated and dry along with dented place bottles with half-frozen water, and in a smaller black backpack lay a small wooden box in birch, it contained a folded piece of paper that was a copy of an original whose heavenly origins were a hidden secret, it was stolen. Next door was a simple envelope with ten thousand kronor, a payment for a service she had barely performed, and over the strange collection lay a dead dog, a Siberian Husky, whose thick fur was now disappearing in the snowfall.

It was snowing and she could hardly see anything around her. An age-old instinct of wanting to withdraw to die came over her because she didn’t want to die out on the open ice but fall asleep in a snowdrift, under an ice formation or whatever to leave life as she had come, in a fetal position but the ice challenged her as the crossroads of fate where one decides to live or die and for a few confused moments she did not know if the ice was warm or cold.

Many people believe that the Hades of dragons is the dark underworld and the home of the lost souls but that is not the case, Hades was not at all the first in the strange place in Dragons history, it was Hel. The omnisciently powerful Hel lives in her ice queendom more beautifully than any other underground place on Earth, her halls lit with ice and shine like silver, they breathe frost and snow crystals and give those lucky enough to get there a feeling of being in heaven. Of course, over the centuries, many have claimed heaven and considered their path to be the only one leading there. The Christian masters decided to remove Hel’s power, rename her hell, and use her new name to scare her parishioners, a method that had been extremely successful. Hel’s altars and benches are made of old ice where a wounded tired soul is allowed to lie down and receive the highest form of healing and then go over to the other side or return to mortality.

The open ice gave her no protection, she got on her feet and staggered forward with the snow on her face and thoughts as shiny as the ice. It was all a coldness and emptiness. When one of the pods hit a rock, she was saved by the rods from falling over, small pieces of ice hung from eyebrows and eyelashes, but she could sense a guise of shadow that was discerning among snowflakes and darkness. She had gone straight into the southern tip of Visingsö after a mad journey across the deadly ice in the cold of the midwinter and found land on the lake’s largest island. She crawled and edged across icy greystones dragging on her precious cargo, which by a miracle lay when she finally collapsed from exhaustion on a porch staircase to a fisherman’s cottage. Smålanders of the old kind hide their house keys on the porch. The snow had blown to drifts, but after a little tentatively she heard a flowerpot on a barrel clinking. Patiently, she put her numb hands around the pot and picked up a black key, she thought her fingers went off like icicles broken by playing children as she unlocked the door.

The fisherman who owned the cottage was a recluse with funny habits, preparing newsprint and firewood in the open hob before leaving and letting a match stick out through the box in an iron match holder just to make it look perfect when he came back. She stroked the match over the wallet and a dubious flame shone, the paper was damp and cold but it got a little sparkle on the edge. A sticky plastic bottle at the white stove edge attracted her attention and without knowing the contents, she poked up the plastic lid and sprayed the liquid over half the hob. A hissing sound threw her backwards when the fire got hold of the gasoline and provided a strange experience after all the frozen stillness. She did not know how she got the sled in with the dog, but then the door was closed and living and dead things were inside. The wood slammed and snapped and it roe in the chimney, she put on as much firewood as she dared, moistened it with gasoline and said a prayer that the whole house would not burn down. She held her wounded hands against the heat and knew it would hurt terribly if they thawed but she wanted to die surrounded by heat.

The cottage consisted of a single room, a bed in the corner, a dining table by the window, a wood stove next door with a cupboard and then the fireplace. The fisherman’s habits extended to the wood stove, paper and firewood were ready and with the help of gasoline they took off. An aluminum saucepan stood on the black surface, she got a water bottle out of her backpack and poured in the water that had not yet frozen, for a moment she became worried that someone might show up before she was dead but then she realized that the white frost everywhere showed that no one had been there for months. She sat on the floor and heard the water boiling.
“Where are you?” she said, but as usual there was no answer.
She slurped the water straight out of the saucepan, infinitely gently with lips cracked by the cold, small sips flowing down her body, she could feel the way of water down towards icy skin and a numb interior. The fire and the water had given her feelings of the good things in life, and with it she dragged herself into bed. Loneliness rested in her and in her heart there was one last sad feeling of having to die frozen to death and hunted two weeks before Christmas Eve. She closed her eyes and felt the darkness coming. Where’s the light, she thought, and then it all disappeared.

December 10 Late afternoon
Eva Sisters Monastery Vadstena

A wine bottle was taken out of a sacred cabinet, it was a masterpiece of wood, glass doors and lighting and used for the storage of sacred things for ceremonies. The sharp tip of a corkscrew tore open the rigid plastic around the bottle, was screwed into the cork which then went up with a dull sound but the excellent wine did not have time to aerate or breathe, but was poured up with an unworthy hasty crackling. Nor did it dance around in the precious crystal glass until the noble bishop Stefan Strömberg drank from it as if it were black currant juice. His guest, the famous pastor Natanael Eriksson of the worldwide wealthy missionary movement the Lord’s pledge of the people’s salvation, did not honor the hapless bishop with one look. Instead, he picked up a silver case of Turkish cigarettes so strong that they should be classed as a drug. He elegantly held the cigarette and watched thoughtfully the smoke winding up against the ceiling of the guest house.

Abbess Sigrid Emanuelsson observed the two men. Not with a look she showed what she felt, but those who could have heard her thoughts had become clear that she regretfully believed that if she had been allowed to handle the delicate matter herself, the outcome would have been different.
“What are we going to do?” the bishop asked.
“My dear brother,” the pastor replied, “we will continue until we get the answer. The right answer.”
“Are you sure there is such an answer? Unholy things are rarely justified.”
“Certainly. But since things have appeared in your own church, dear brother, it is probably best to find out its importance. You agree with that, don’t you? Otherwise, you may appear indifferent and ignorant.”
Both men acted as if they belonged in the historic monastery, which neither of them did, it was a monastery for women. Although the ancient stone building, which spread out on the shores of Lake Vättern, where the sandbanks fell straight into the water against old greystone cliffs, belonged to the state and consequently the church’s faith and meaning, there were elements inside the monastery that should have been considered debatable and worrying if one should have followed the righteous interpretation of Christianity. But the monastery had always been closed and inaccessible and received so few visitors that many of their treasures remained unknown. The monastery had thousands of rooms, half of which were below ground level among aisles and corridors.

In the writing rooms with high rounded windows there were paintings from the 9th century. A painting covering the entire long wall of a hall was a detailed work of art depicting Frida the Beloved. She stood in a temple room, which at first glance was similar to a hall of mirrors but was made of ice, in front of a magnificent altar of silver dressed in a heavy woven white wool dress embroidered with small crystal stones. Behind her on a shimmering floor stood women in blue dresses in deep meditation. On the walls around it, torches burned in glass containers and candle flames reflected in the ice. The altar had no cross, no Christ or Virgin Mary statue or any other spiritual symbol, but above hung a Moon made of pink mother of pearl, seventy-two centimeters in diameter. Only the initiated were allowed to visit the hall. The abbess thought of the Moon as hastily, and her strong desire to protect the monastery from invaders made her determined. She didn’t need any wine or tobacco, she was burning inside and the fire made her feel enlightened.
“Gentlemen,” she said, standing up with a look at the white paper lying on a table. “Maybe we should continue.”

An unpleasant hour had passed and three, according to Christianity, questionable people had stayed in the visiting room in the guest house without anyone being able to provide clarity to the situation. The visitors had been secretly invited because none of the official channels could interpret the riddle. Theology was represented by the bishop and pastor and literature by a librarian from the Royal Palace Library. Pastor Natanael Eriksson was the only one, probably through studies no one knew he was doing, who understood the seriousness of the situation. The bishop and librarian could not see that this topic mattered whatsoever, and the librarian had gone so far as to say straight out that he was not interested and thus thanked for himself and left. It was only thanks to Natanael Eriksson’s determination that they went ahead and invited what were generally called new age people. At first a man, who called himself a clairvoyant medium, had to sit down at the table and study a paper with seven different words, he understood nothing, but on the other hand he saw souls from the other side walking around so he began to describe them and leave messages that no one wanted to hear.
“I can see your grandfather,” he said to the stunned Bishop Strömberg. “He wonders what happened to his farm? You sold it after his death, didn’t you? Hefty money. It is because of them that you are bishops.”
“And you,” he continued to Pastor Eriksson’s chagrin, “mission preacher, right? You have an Aunt Margareta behind you, she died last year, but she says she still has her eyes on you. When she was alive, she didn’t like you wallowing in money.”

The bishop intervened sharply, gave the medium ten thousand kronor and threw him out before he could continue. The other person was a woman with two diplomas in numerology who looked at the words but found no figures that she could decipher in this context. Five minutes later, she stood in the street before she could get her wallet in her bag. The third person was another woman. A magic pack thought the abbess when she saw the older voluminous woman in purple and black clothes settle down. The woman sighed and mumbled as if to concentrate, and before anyone could stop her, she took out a worn Tarot deck, shuffled and placed a card on the table, number four in the suit of cups.
“Hm!” she said, rolling her eyes. “What do we have here? The cup of warning is coming in for those who do not want to see. Who could be of the three of you, I wonder?”
Of the Christians in the room, only one recognized the card. The woman took another card and the death grim reaper appeared on her white horse.
“The dark one is after you. He’s chasing you with his blade. The steel will make the blood flow. That’s all I have to say. The rest I have nothing to do with it. Only an esoteric astrologer can answer your questions and explain the colors. Probably a woman.”
Then she stood up and said in true Småland manners:
“Can I have my money?”
She got it and was shown out, then the others took a break, each exhausted in their own way, before the last visitor was let in.

The abbess sat motionless on her chair and barely noticed the bishop’s intrusion into the holy cupboard, she prayed that the last person would not find an answer either, for she did not want to reveal the secrets of the monastery under any circumstances. She prayed that the sheet, the brittle original, be relegated back to the place where she once hid it, in a secret marble niche in the library behind a bookshelf that has now collapsed. The unfortunate incident, which could have stayed within the walls of the monastery, became public because a nun who had been writing right next door got dust in her eyes when she picked up the sheet and had to go to the hospital. Hospital staff were told by the unusual patient that an old document had been found, but no one knew how those words reached the public. There was almost chaos and the monastery was regarded as an enigmatic ship that had sailed through the fog full of gold, a parable that certainly did not appeal to the church. The re-patched nun received a proper rebuke from the abbess a few days later, horrifyingly received phone calls on the office’s old black phone by total strangers who felt they had the right to investigate the matter.
“Are you aware of what you’ve done?” the abbess roared to the hapless nun. “You’re chatting like a parrot with no sense and reason. How are we going to get out of this?”
“Valued mother,” sobbed the nun. “The shame is mine. Let me make penance. Let me serve the master and learn humility.”
The abbess looked at her.
“Yes, I’ll give it to you. I’m imposing a four-month vow of silence on you. You can’t appeal to anyone. In the meantime, you will be allowed to work in the kitchen and do the dishes. You’re going to walk around the temple yard once a day. Come on!”
The nun got up and fled. The excited abbess put the sheet in a small box of cherry trees and hid it in a desk drawer.
The abbess firmly refused to publish the original to the public or even speak out, two copies she could agree to make but both they and the real thing stayed in the monastery. The monastery had great power, not least because it was a wealthy Order with old bequeathed money from wealthy women, therefore neither state nor church were happy to argue with them. The heavy doors in the monastery wall were kept closed as usual, no one showed up, and when the journalists stood for several hours in the merciless cold, they tired and gave up. What happened now, few people knew.

Sigrid Emanuelsson stood up and proposed a continuation again. The archbishop tightened up, put away the wine and the glass, and placed himself by the window, the pastor put out the cigarette and sat down at the table. The abbess opened the door. A young woman was shown in, her ice blue eyes swept across the room and fell on the abbess who again sat down, the woman put her hand on her chest and bowed humbly to the nun.
“Be saluted great mother.”
The abbess slightly bowed her head and mumbled a greeting. The woman gave the two men a look and sat down, after only twenty seconds in the room she had taken in the whole atmosphere and scene. A novice had previously explained the case and she knew that she had been hired to interpret some old words on a sheet found in the monastery. She looked at the paper, a copy taken in a regular copy machine. A blurry headline appeared: “From Thule’s collection of writings on the division of souls.” Under the heading followed two simple lines of seven words: “Star white. Pearl pink. Sea green. Crystal blue. Golden yellow. Mother-of-pearl white. Seashell pink.” At that moment, her life was transformed and she knew she had to leave the house immediately.

The pastor watched the woman and the abbess watched the pastor. She thought it was strange how the free churches manage to attract the most charismatic men in the world. This man was probably one of the most intelligent men she encountered, but she didn’t know whether to admire him or consider him dangerous. The pastor made a slight hint of movement, almost imperceptible, and did not let the young woman with her eyes for a second, he knew she had seen something even though she had not moved or barely breathed.
“Well,” he said in perfect Swedish in his famous voice, known for driving up a hypnotic mood during his services that were broadcast live on television every Sunday morning. “Miss Elina Silverblad, what can you tell us?”

Elina put one hand on the table to divert attention from her face, she had seen right away that the messenger from Dalarna would not be taken behind the light and that hardly nothing or no one could deceive him. He called himself a humble messenger from the forests of Dalarna where Albin Asp, the absolute power of the Lord’s salvation, was or hiding as some claimed, and it was he who wrote the texts that were performed every week. Despite an archaic approach to ancient views of women, marriage, and God Himself, the movement attracted huge crowds of people who were enraptured sweating in trance when they heard what was preached and afterwards willingly and cheerfully donated money to already well-stocked treasure chests.

Elina said as uncertainly as she could:
“There are seven planets in our solar system named after the truth about Love. But they are not used in traditional astronomy and the world of astrology.”
The pastor smiled a dazzling smile.
“Dear ones,” he said to the bishop’s immense surprise, “we already know that.”
The woman remained silent. The pastor stood up and pulled his chair closer to her, he realized that she had seen through him and was almost full with laughter, it was unusual, well, he had no choice but to get straight to the point.
“Why those colors? What do they have to do with twin souls?”

Elina felt her heart almost stop. No man of the male sex should know this. It was a secret only kept by rare women, and she herself, a modern woman, had never before heard of any living man knowing the whole truth. She only knew certain parts. She tried to get out of the situation by telling as little as possible.
“There is talk of seven commandments engraved in silver plates hidden in snowballs of ice. They show you how to find your twin soul. Where the ice balls are today, no one knows. It is rumored that in the Middle Ages an unknown earthly woman made copies of the silver plates she hid. She claimed to hear voices inside her that gave her the commandments. It was never revealed where the copies were. The woman left behind only two sheets of seven words written down.”
The pastor looked at her with all his patriarchal authority and decades of power behind him, he understood that she knew everything he wanted to know, and perhaps he lamented within himself the passage of time and that they were no longer of age to use fire, sharp knife blades and glowing pliers to extort recognition from a woman. But fear erodes the soul, so why not play on it?
“Two sheets, you say. The monastery has one, I wonder who has the second original? It can be dangerous not to tell the truth my best lady. The punishment for sinners who use lies is horrendous. There is a special place in gehennat for them. Fires consume them forever and the torment is unbearable. This is the word of the Lord.”
“Well, I think I might remember a little more.”
“So excellent!”
“I don’t know who has the second original,” she lied, “but I know that all planets are controlled by one color. And the colors of the paper here also control seven different parts of the body. According to an old belief, the souls of twin souls are connected together.”
“Colors? Like colors in church windows? Or colors in religious costumes?” The pastor thought of purple robes, ruby red rings, black hoods, white robes and colorful altars.

Elina nodded and deep despair washed over her as it always does when people are forced to tell you something they don’t want. She looked around and looked at the abbess’s eyes. The nun was very upset, she thought with horror of what she had in the basement of the monastery, and felt great compassion for the young woman who tried to preserve the sacred, she gave her a loving look and touched her cross. Elina saw that the cross was designed for the future and regained its strength. The pastor sat by far satisfied and pressed Elina for more answers.
“And the commandments,” he began, “what do they sound like?”
The young woman looked at him and as a wing stroke she and the whole atmosphere in the room changed. A saturated silence lay like thin mist over them, the electric light became dim, and the only candle on the table was so still that it seemed abnormal, a heat began to radiate out from the woman, and it reached all the way to the abbess who clasped her hands. The pastor took his breath. Elina shimmered as if by some strange light, her eyes dazzled him, and her hair shone like moonlight. Nathaniel Eriksson felt the cold sweat break out and he thought he could see straight into a virgin’s face. A heavenly mother looked at him and his heart lay in a scale to be weighed against the feather of truth, and for the first time in his life he felt real doubt. Was he a righteous man?

And then it was broken. The room turned out as before and everything went so fast that it all seemed like a delusion. For the first time, the archbishop showed sanity and moderation, and with an adult voice he ordered another pause and a breath of fresh air. The Christians made their way out on the icy aisle where pebbles lay strewn like black pearls. They stood in the cold and tried to get to their senses. Elina was uncomfortable next to them. The archbishop ignored her and spoke.
“Let’s stop here. We’ll let it all go. Some things are not for people to discover.”
Before anyone could answer, they heard a heated babble and saw the clairvoyant medium coming towards them.
“I need to ask for more attention. I have to add something!”
Uneasy, they stared at him and shivered, first by his figure and then by a wind blowing up inside the monastery courtyard. The medium stumbled against them so quickly that Elina had to step aside. The wind blew up dizzy snow and maybe it was a warning because there was something else, a wind in the wind and a hissing coming from the height and the forest above them. A black shadow came out and reached its goal. There was a bang and a twenty-centimeter-long arrow drilled into the medium’s neck, he collapsed in the middle of a sentence precisely at the spot where Elina had stood ten seconds before, she saw his blood bubbling out and being sucked up by the white snow that was stained red. The macabre black arrow stood up as a symbol from what Christians call hell.